Astronom

så mycket känslor. så plötsligt. förstår inte var de kom ifrån? den här stan är helt omöjlig. var jag än ser mig omkring så är det minnen och mycket ångest. depigga tider, sned steg i mitt liv. som är lätta att falla tillbaka i, om jag inte kämpar. och kämpa är jobbigt. käns som om jag gjort det periodvis hela livet. de perioder jag inte kämpat och gett efter, ja då blev det juh inte så bra..sen får man kämpa dubbelt så mycket..jag börjar bli trött på det. skulle vara så  skönt att kunna radera en del av mitt liv. och fortsätta innan ångesten kom in i mig. drabbas av minnesförlust? varför kan man inte göra det på beställning?

när jag inte är här kan jag sakna vissa saker, men efter några dagar när jag får tråkigt kommer bara alla gamla tankar tillbaka. varför är det så? . trodde jag hade lyckats begrava de såpass bra att de inte skulle kunna leta sig fram igen.. men tydligen inte. verkar som om jag kommer få gå med dessa tankar mer eller mindre hela livet.. det  vill jag inte. det kommer jag inte orka. och det är svårt att lura sig själv. jag kan. men det tar på krafterna. oerhört mycket faktiskt.. nej en del av mig vill jag lägga i en låda med en trä nyckel och sen elda upp den. så jag aldrig kan öppna lådan igen. om jag kunde göra det skulle jag aldrig sluta tacka mig själv, eller den som lyckades med det.

börjar du hålla saker inne är det svårt att sluta. för när du väl vill vara öppen så vet man antingen inte var man ska börja, eller så orkar man inte ens förklara från början, till slut. för att det hunnit blivit en sån massa med tankar och händelser att det käns som om man kommer få prata i en evighet. förklara saker om och om igen för att få någon att kanske förstå. 

och vem har lust med det? inte fan har jag det iallafall.