Astronom

idag var jag där. jag hade inte ett dugg trevligt faktiskt. men det är ju som det brukar vara när man kommit fram till den punkten..

egentligen borde jag må toppen bra idag? men det gör jag verkligen inte...

Min dag började trots allt otroligt bra. jag blev väckt av att någon håller om mig & jag fick kaffe på sängen bättre morgon får man inte. men sen var det stressa iväg till skolan as usual. Och skolan altså, jag tycker fortfarande att det faktiskt är riktigt roligt. Men mina lärare börjar beté sig konstigt och jag förstår inte varför? helt plötsligt så var nästan alla mina lärare allmänt spydiga och otrevliga mot mig idag, det tog faktiskt hårt på mig. låter hur fånigt som hellst, men eftersom att jag råkar vara 3 år äldre än de flesta i min klass, och redan gått gymnasiet två år så har jag verkligen hunnit vara otrevlig så det räcker mot vuxna människor. min syn på vuxna har förändrats helt! jag respekterar verkligen vuxna nu förtiden, och behandlar dom så klart därefter.

-att vara trevlig och possitiv är något iallafall jag tycker är viktigt!!

jag vet inte men det käns som om jag inte fått annat än sneda blickar och skumma tankar om mig som elev på skolan enda från början.. men idag märkte jag verkligen att de faktiskt var både otrevliga och spydiga helt utan anledning.!! 

Om mina lärare ska behandla mig som skit när jag behandlar dom med respekt så kommer jag tappa mitt "skolsug"alldeles för snart. men det vill jag inte! jag krigar verkligen för att klara av den vardagen jag har, och för att orka med skolan. Det är fan ingen lek!
tyvärr så är det nog inte många som förstår sig in i just min situation men iallafall...


På tal om ingenting, jag är tacksam över den farmor jag har. Du ser rakt igenom mig. men det är bra!<3

det du säger är så sant. är faktiskt riktigt glad att jag träffade dig, du verkar vara en bra kille med stort hjärta. Det är en sådan som du jag behöver vid min sida. som jag kan dela allt med. jag hoppas nu på det bästa, och hoppas att jag är redo för ett nytt förhållande. men det käns som om jag är det. 

Den här gången ska jag satsa allt från början, inga lögner. ingen falskhet. jag har vart idiotiskt så det räcker och blir över för resten av mitt liv. det är ett avslutat kapitel nu. 

nu bor jag i en ny "stad"? eller håla? med nya människor, och nya möjligheter att skapa den jag vill vara. det är dags att  utnytja det. 

life isn´t about finding yourself, life is about creating yourself. 

hittade en väldigt klok text , är pengar verkligen allt?

Med pengar kan du bygga ett hus, men inte ett hem.

Med pengar kan du köpa sex, men inte kärlek.

Med pengar kan du köpa en säng men inte sömn.

Med pengar kan du köpa en klocka men inte tid.

Med pengar kan du köpa en bok men inte kunskap.

Med pengar kan du köpa en tid hos doktorn men inte hälsan.

Med pengar kan du köpa en position men inte respekt.

Med pengar kan du köpa blod, men inte liv.

reflektera texten och fråga dig själv vad du egentligen prioriterar högst i ditt liv.. 

av ångest. usch. och egentligen vet jag inte varför.? eller det kanske jag gör.. 

Mamma 

tapetsering & målning

pengar

flytt

skicka tillbaka ett paket

mitt nuvarande boende, sen orkar jag inte fortsätta.

så sjukt att det är så otroligt lite som behövs. 

Hos Emil igår trevligt! kollade film å bakade pizza, eller ja tvärtom. ^^.

efter jag vart där så skulle jag tydligen hem till Robin tyckte han , så jag gick över. men jag kan inte förstå varför jag utsätter mig för något sådant. jag visste nog redan från början att det skulle bara bli jobbigt. nog för att jag "glömt" och gått vidare. men att det är så simpelt att riva upp gamla sår... det var riktigt jobbigt faktiskt. klart jag fortfarande älskar han innerst inne. men jag KAN inte gå tillbaka till honom. för min egen skull. vi har haft sådana underbara tider det har vi. vi har gått igenom så otroligt mycket som många andra inte har. vi har verkligen hjälpt varandra och stöttat varandra i alla situationer till 100 %.

men jag har kommit underfund med att jag är ganska krävande i ett förhållande tror jag..  jag kräver myyyyyycket kärlek. och får jag inte det. då tar jag avstånd istället. blir lätt irriterad, osv. blir nog inte så trevlig att ha att göra med. gnäller gärna på minsta lilla. och ber jag om något så ska det hända ögona böj! ... kommer nog ta ett bra tag innan jag hittar någon som är lika kärleksfull som jag. som gillar friheten i naturen, festa, umgås med vänner & familj.. göra galna saker helt spontant. någon som städar, tvättar, diskar lagar mat osv utan att man ska behöva säga det. å tjata 3000 gånger... någon som kan ta hand om sig själv helt enkelt. 

Kärlek och RESPEKT. ska ett förhållande bygga på. man måste respektera varandra. jag kommer nog aldrig att hitta någon som har allt det där. men kanske det mesta? 

så mycket känslor. så plötsligt. förstår inte var de kom ifrån? den här stan är helt omöjlig. var jag än ser mig omkring så är det minnen och mycket ångest. depigga tider, sned steg i mitt liv. som är lätta att falla tillbaka i, om jag inte kämpar. och kämpa är jobbigt. käns som om jag gjort det periodvis hela livet. de perioder jag inte kämpat och gett efter, ja då blev det juh inte så bra..sen får man kämpa dubbelt så mycket..jag börjar bli trött på det. skulle vara så  skönt att kunna radera en del av mitt liv. och fortsätta innan ångesten kom in i mig. drabbas av minnesförlust? varför kan man inte göra det på beställning?

när jag inte är här kan jag sakna vissa saker, men efter några dagar när jag får tråkigt kommer bara alla gamla tankar tillbaka. varför är det så? . trodde jag hade lyckats begrava de såpass bra att de inte skulle kunna leta sig fram igen.. men tydligen inte. verkar som om jag kommer få gå med dessa tankar mer eller mindre hela livet.. det  vill jag inte. det kommer jag inte orka. och det är svårt att lura sig själv. jag kan. men det tar på krafterna. oerhört mycket faktiskt.. nej en del av mig vill jag lägga i en låda med en trä nyckel och sen elda upp den. så jag aldrig kan öppna lådan igen. om jag kunde göra det skulle jag aldrig sluta tacka mig själv, eller den som lyckades med det.

börjar du hålla saker inne är det svårt att sluta. för när du väl vill vara öppen så vet man antingen inte var man ska börja, eller så orkar man inte ens förklara från början, till slut. för att det hunnit blivit en sån massa med tankar och händelser att det käns som om man kommer få prata i en evighet. förklara saker om och om igen för att få någon att kanske förstå. 

och vem har lust med det? inte fan har jag det iallafall.

till köping idag, satt på tåget hem och tänkte gud va skönt det ska bli att komma hem, så ska jag gå å lägga mig ett tag.. 

kommer hem . efter att burit svin tunga väskor genom hela köping. + en hund

öppnar dörren. ser att madrasserna till dubbelsängen ligger på vardagsrums golvet. tar ett steg in å ser hundbajs ligger på sidan av, och kattskit PÅ bäddmadrassen, panik.panik. jag klarar inte av att komma hem till en jävla svin stia ! om jag lämnar det någorlunda rent när jag åker, förväntar jag mig hyffsad ordning iallafall. men nu är det thats it.. ska försöka få med mig katten på någon vänster också .... vore skit skönt. stackarn. vill inte lämna henne ensam här. då får hon aldrig kissa i en ren låda. jag visste såklart inte vart jag skulle ta vägen i röran så jag satte mig på balkongen och rökte en cigg. jag behöver inte så mycket mer än att titta på astro när jag e bekymrad. så tänker jag alltid vad e bäst för oss? det tar mig aldrig lång stund för att förstå vad astro mår som bäst av. därför har jag bestämt mig för att det är västerås som gäller denna förmiddag gärna. beror ju helt på Rickard såklart. måste jag ta tåget så tar jag det första . jag kan inte bli kvitt tankarna. " jag vill härifrån" 

Du verkar dessutom inte speciellt rörd över det . snarare tvärt om. att det är skönt för dig att jag flyttar. för bara ett par dagar sen lät det nästan som om det var viktigt att jag bodde här. det är ju endå bara jag som sover hos dig, från att det var vårat hem.. tänk vad ni män kan vända på en fucking fem öring. jag blir så jävla ledsen. så det e helt otroligt.

fuck you säger jag till dig. 

nu sitter jag här och lutar min axel mot min kära, underbara blogg. som inte protesterar vad jag än skriver. skönt. jag har försummat dig den senaste veckan. fast samtidigt så kanske det är en possitiv sak att jag inte haft behov av att skriva? inte en aning. 

käns skönt att vara här dågra dagar. träffa familjen och släkten. lite vänner. är oerhört glad över Hanna ialf. du kommer alltid vara min ^^.

det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu så jag vet inte i vilken ände jag ska börja?

Kärleken? - något otroligt viktigt i mitt liv.

du lärde känna mitt riktiga jag. men när det blev att jag "flyttade" och slutade med mediciner blev jag en annan människa. agrissiv, våldsam, humörsvängningar så det nästan e läskigt.. det blev en sån oerhörd förändring i mitt liv. som kom så plötsligt.. jag känner inte alls igen mig själv längre. det är en obehaglig känsla att inte veta var man har sig själv, vem man är inte veta hur man reagerar på vissa saker, i olika situationer. allt käns okänt på något sätt.. men det kommer bli bättre när jag flyttat in i min lägenhet och får ha mitt igen. min egen trygghet. där behöver jag inte låtsas för någon. för de enda som kommer in genom min dörr är de som tycker om mig för den människan jag egentligen är. jag kommer bli stabilare med tiden. det vet jag, såpass bra känner jag iallafall mig själv.. jag hoppas bara att du kommer att se det, och kan vänta?

Du var allt jag behövde för att den här vändningen i mitt liv skulle fungera. så skiter det sig. jag har nog fortfarande inte insett det. har faktiskt inte gråtit en tår över oss. lr ? nu kanske jag ljög. men sak samma! Men det hade gått så kort tid. men det var en sån sjukt underbar känsla jag kände i hela kroppen. så lycklig som du lyckades göra mig har jag inte vart på år! du var mitt ljus mitt i mörkret. och du lös allt starkare. men en dag, slocknade du. och jag var tillbaka i mitt ensamma mörker. jag vet att jag är stark och kan klara det.. jag måste bara ge mig fan på det .. och de tankarna orkar jag faktiskt inte rycka i kragen just nu... 

det har blivit mycket José Gonzáles på senaste tiden.

José Gonzáles-time to send someone away.

Amanda Perez-love is pain

GODBLESSUS

har kommit underfund med något jag inte velat inse.. du kräver för mycket. jag har varken tiden eller orken att ge dig vad du behöver för att må som bäst. det gör obeskrivligt ont att inse att jag inte kan ha dig kvar. men för DITT eget bästa för ditt välmående så ska jag försöka hitta någon du kan få exakt vad du behöver av.. du ger mig så otroligt mycket, och du har hjälpt mig så otroligt, det är du som lyft mig upp på fötter igen.

men jag kan inte ge dig det tillbaka.. jag vet inte var jag tar vägen utan dig. men jag kan inte tänka på mig själv.. det viktigaste är att DU mår som BÄST! jag har aldrig älskat någon eller något så otroligt som jag älskar dig. förhoppningsvis hittar jag någon inom familjen så jag har dig nära iallafall... annars ska jag hitta någon på landet åt dig, där du får springa som du vill, med någon annan hund. jag vill ge dig ett bra liv det är vad du förtjänar, så det är det minsta jag kan göra för dig! 

<3333

CC hela dagen idag.. trevligt. 

fortsätter fråga mig själv är det det här jag vill? är det såhär jag vill ha det? du har sagt att du ska visa en förbättring. men ingenting.. en pojkvän vill jag åtminstone ha lite kärlek av.. jag vill inte bli behandlad som en av dina vänner..? men det kanske är ditt sätt? jag vet inte. jag vet bara att jag inte vill ha det såhär. och ser jag ingen förändring så vill jag leva ensam. det är absolut inget fel på dig som människa, men mina känslor försvinner mer & mer. det är precis som att vara kär i någon man inte kan få. tillslut fins inga känslor kvar, eftersom man inte får något gensvar.. 

det är upp till dig nu. jag kan inte göra något mer. jag har sagt hur jag vill ha det. jag har försökt visa. men allt ska ju bara ske på dina villkor. skäms du över mig? det verkar fan inte bättre.. 

vill att du ska vara rak och ärlig mot mig, precis som jag är mot dig.

nu har man ställt fram klockan, vilket betyder att sommaren bara fortsätter att närma sig! längtar till jag står och får höra sången sommarlov på mina sytrars skolavslutning!!

nu har jag kollat på avsnitt 12 av heroes , funderade på nr 13.  men jag ska nog sova istället . måste ju tänka på att jag måste upp i god tid på måndag! 

 Night.

blir väckt a telefonens ringsignal och överväger att inte svara, så dags att höra av sig den dagen jag åker.

men jag svarade endå. fast det skulle jag nog inte gjort..

du förstörde min dag. du fattar inte

hur mycket det egentligen betyder för mig att få träffa er är jag väl är i stan?.

men det här var sista jävla gången jag försökte. nu är det eran tur . jag tänker inte försöka vara en del av min egen familj om de inte uppskattar / vill? det. sjukt tråkigt. jag vill vara en del av erat liv när ni växer upp, men jag kan inte. jag har ingen möjlighet... pga. av era ruttna föräldrar! tiden fins så länge man vill!!!!

jag kommer ångra min när ni blir äldre att jag inte kämpade hårdare, men jag klarar det inte. jag kan inte ge och ge och aldrig få något tillbaka. men det betyder inte att jag inte älskar mina systrar. för det gör jag! 

det räcker med att jag gick miste om en systers uppväxt pga av en pappa som svin. 

ni sitter där på era tusenlappar och begriper inte ett jävla skit.. ni förstår inte hur det är att inte ha någon mat i sin kyl.

och du gnäller! jag förstår inte., det kommer jag aldrig att göra. men det vill jag nog inte heller..

ena dagen vet jag varför jag älskar dig så otroligt mycket , ser upp till dig. men sen kommer den dagen då jag inte förstår nånting.. du har gjort mycket för mig. men vad gör du nu?

- gnäller om pengar, vad jag inte gör, vad jag borde ha gjort, vad jag bör göra.. 

det är synd att det alltid ska bli såhär när jag behöver min egen familj som mest. med det är kanske därför du håller mig på sånt avstånd? för du orkar inte veta hur jag egentligen mår..  

jag har sagt saker som jag kommer att få ångra länge... jag vet inte hur jag egentligen ska få dig att förstå?

det spelar ingen roll vad jag än säger så uppfattar du det fel... 

sen den dagen ditt liv förändrades har jag gjort allt jag kan för att stötta dig och få dig att må bättre ... jag la hela mig själv och mitt liv åt sidan för att kunna ge dig ALLT jag kunde, men det verkar inte som om du tagit åt dig nånting av det jag gjort för dig? du beter dig som om du inte ens märker att jag gjort vad jag kunnat för dig.. jag har struntat i mina kompisar gång på gång för att istället vara med dig, jag har struntat i sånt jag tycket är roligt för att istället göra något du tycker är kul. jag har setat hos dig timme efter timme och tittat på tv vilket jag HATAR i väntan på att du ska lämna datorn, jag har åkt till dig och sovit hos dig för att du inte vill komma till mig pågrund av att du inte trivs i mitt hem?... jag har lärt mig spelet du spelar för att vi ska ha något gemensamt, och för att jag ska kunna förstå vad du pratar om när du velat diskutera det lr bara berätta något. visst jag tyckte spelet var kul men det va bara ett plus. jag har åkt med på lan för att dels få komma iväg och träffa andra människor, men mest för att få spendera mera tid med dig, och för att jag vill ta del av dina intressen..vad mer ska jag säga? jag har gjort saker dig som jag aldrig trodde jag skulle göra för någon... jag har svalt min stolthet och hållt med dig miljontals gånger för att undvika tjaffs och bråk... jag har försökt peppa dig till både det ena och det andra för att få dig att komma ut bland människor och börja ha roligt igen.... utanför en lägenhets trygga, låsta dörrar....men ingenting jag gjort eller sagt käns som du har tagit på allvar... bara lyssnat med ett halvt öra. 

det har hänt åtskilliga gånger att jag gråtit ut hos dig och verkligen öppnat mig och sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga till en enda levande varelse... men hur många gånger har du egentligen lyssnat på allvar? .

och hur många ggr har jag egentligen sagt till dig VARFÖR jag mår dåligt och du påstår att du lyssnar och förstår, men helt plötsligt så vet du endå inte varför jag mår som jag gör. det jag säger till dig oavsett vad går bara rakt igenom dig och en stund senare kommer du inte ihåg vad jag sagt.jag undrar om det finns nånting överhuvud taget som fastnat i din kropp och själ av allt jag sagt ocg gjort.? jag vet inte ens om du har tagit dom viktigaste orden i världen på allvar - jag älskar dig. 

alla dom gånger jag har sagt de orden till dig under dom här tre åren har jag verkligen menat det.. ! 

du är en kärlek som alltid kommer att finnas kvar i mig. men jag vet inte om det är bra eller dåligt? just nu käns det som om bara ditt namn sliter mig i bitar.. de orden du sagt till mig är som en knytnäve i ansiktet varje gång jag tänker pådet. 

men endå kan jag inte sluta minnas alla underbara stunder du och jag haft tillsammans... 

våran första nyår tsm, vår sommar på öland, de få nätterna ute i stugan, resan till amsterdam, de gånger vi badade med astro på björnön. alla gånger vi suttit tillsammans och jag har tittat på dig och tänkt hur sjukt mycket jag egentligen älskar dig, de gånger du sett på mig med dom ögonen bara du kan se mig med.

ska jag fortsätta skriva kommer detta bli bibel av något slag. men som sagt jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förstå.. min glädje, min ilska, mina tårar, mina sår ingenting tar på dig längre... är jag altså så betydelselös? vad har jag egentligen gjort för att förtjäna den här behandlingen? 

men som jag sagt så många ggr förr- 

jag älskar dig verkligen av hela mitt hjärta och hela min själ vare sig jag vill eller inte. och hade jag kunnat ge dig stjärnhimlen hade du haft den i dina händer för länge länge sen ..............

käns inte så roligt å bli idiotförklarad.. Du kanske inte tycker att du idiotförklarar mig men det är så det blir i min hjärna. det måste du förstå...

det är mycket som jag säger att jag ska göra osv, så ifrågasätter du om jag kan det. lr så säger du det kan du ju inte, så tar du över och gör saken åt mig. i mina ögon är det att idiotförklara någon. det är ju inte direkt så att man lär sig nya saker om någon gör det åt dig hela tiden.. ? men jag kanske har fel i detta också. skit samma. orkar inte skriva mer då får jag väll skäll för det också.....'

fint

finns saker jag gjort som jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för ...

det finns misstag vi människor gör här i livet som vi aldrig kan få ogjorda hur mycket man än vill. vad ska man egentligen göra åt sånna misstag? hur kan man få dom som står en nära att glömma?och framförallt hur kan man få sig själv att glömma? det är en bra fråga utan svar...