Astronom

en tanke slog mig just, usch vad jag saknar mig familj... gemenskapen man hade när man bodde hemma, närheten, tryggheten man då inte kände. varför tar man inte vara på den? det är LYX att bo hemma. tyvärr så inser man inte det förrän man redan flyttat...

vet inte hur många år sen det var jag gjorde något med hela min familj? sist var väl som liten när man var i husvagnen. kommer fan inte på något annat.?! förutom typ julafton å sånt skit.. men de hör inte hit.

. inte konstigt att man inte känner sig som en del av den längre. man kanske ska ta tag i det? eller ska man vänta på att ni bjuder med mig nånstans? nä helt värdelöst å vänta på något som aldrig kommer att hända! 

här i livet, är ingenting givet.

ibland kan det räcka med så lite, som några ord så sköljer tårarna över dig som en flod. lika snabbt som det kom lika snabbt försvinner det oftast. det är skönt ibland att bara låta tårarna rinna utan att ens försöka hejda dom, utan att försöka tänka ut varför. låt det bara vara det kommer av någon anledning.. Jag har ju endå världens bästa skruffis å trösta mig med, eller snarare det är han som kommer till mig å tröstar mig, slickar oftast bort mina tårar. precis som om han säger" Matte var inte ledsen" så tittar han på en med de där ögonen bara han har. 

stor kärlek till min älskade ASTRO <3